Dubbelmoral

Hej Annie.

Det förundrar mig fortfarande att livet går vidare utan dig. Även om det inte är utan smärta och sorg. Vissa perioder, som kan vara ganska långa, mår jag nästan toppen. Då känns det som att livet är mitt, att det är jag som styr och att allt kommer att bli så bra som jag vill. Och i andra perioder, som också kan vara långa, känner jag mig bara vilse och inte alls i kontroll över livet. Då rusar allt på jättesnabbt, allt känns som ett skav, och ingenting blir gjort. Då känner jag mig som den mest ensamma människan i hela världen.

Jag har fortfarande svårt att hantera dom här svängarna i livet. Jag är en positiv person som alltid gör mitt bästa för att se positivt på livet. Men när jag hamnar på botten så funkar ingenting. Då känner jag mig som ett misslyckande. Jag känner mig så dubbelmoral som predikar om att man ska låta sig själv må dåligt. Men när jag själv gör det så är jag inte alls snäll mot mig själv.

Sen ibland så tänker jag på vad du skulle tycka. Vissa säger att du inte skulle vilja att jag var ledsen, men i ärlighetens namn så tror jag att du skulle vara mer besviken på hur elak jag är mot mig själv. Att jag inte är mer förstående, som jag är mot andra. Jag tänker på hur sårad du skulle vara på den personen som pratade så till mig, så som jag pratar till mig själv. Och det får mig att försöka bli snällare. Jag tänker på hur fint det vore om jag kunde börja varje morgonen med att se på mig själv, så som du såg på mig. Då skulle jag kanske förstå, hur älskvärd jag är.

Oavsett vilket så förundras jag över hur livet kan gå vidare utan dig. Fast jag måste också medge att det må gå vidare, men på många sätt är jag också fast. Jag dras mellan nu och då och framförallt sen. Utan att jag hunnit reflektera över det så har jag börjat jaga framtiden igen.

Och jag vet ibland inte hur jag ska stå ut med att stanna upp. Här och nu är aldrig tillräckligt utan dig.