En stund på jorden

Annie.

Du såg på livet på ett sätt som jag önskar att alla såg på livet. Som att det är något fantastiskt som vi inte ska ta för givet. Du var levnadsglad. Och det trots att du samtidigt hade cancer i två år. Det gjorde något för mig. Det fick mig att se på livet helt annorlunda.

Idag krigar min hjärna med sig själv av den anledningen. På många sätt har jag hamnat tillbaka i det slentriana ekorrhjulet där allt tas för givet och ingenting blir speciellt. Allt bara är som det är. Till viss del är det en ynnest att leva så tryggt, att man kan ta det för givet. Men det kan också bli ett slöseri. Ett slöseri av ett liv. För på andra sätt vill jag ta tillvara på allt det här som är mitt. Mitt älskade liv som jag får leva. Jag vill inte slösa bort en sekund av det, på något som inte är äkta, underbart eller fullkomligt uppfyllande. Problemet med det är att ekorrhjulet kraschar rakt in i mitt carpe diem och blir till en outhärdlig stress.

Jag stressar över att jag inte lever livet lika levnadsglatt som du gjorde.

Varje dag, varje timme och varje minut känns som sand i ett timglas. Varför slösade jag den här timmen av mitt liv på något som inte uppfyller mig eller mina drömmar? Varför känner jag mig inte levnadsglad i allt som jag gör? Varför lever jag inte mitt bästa liv, när jag ju vet hur snabbt allt kan vara över?

Varför känner jag mig så vilse och förvirrad i mitt sökande efter levnadsglädje? Med dig var det ju alltid så enkelt.

Men när jag låter tankarna slå rot i mig så fastnar jag i mina egna goda råd. ”Lev medvetet”. ”Ta inte livet för givet”. Men kanske behöver vi ekorrhjulet för att komma framåt. Kanske behövs det finnas tråkiga stunder, vardagsrutiner, slentriana dagar, timmar och minuter som rinner ut. Kanske behöver vi ibland ta allt det här som vi har förgivet, för att ibland kunna landa i något annat. I något större. Och då menar jag inte en rikedom eller ett köp på Klarna.

Jag menar ett ögonblick i solen där värmen som sprider sig känns som kärlek.

Jag menar en känsla av tillfredsställelse i magen på den tidiga morgonen när inte klockan stressar upp mig till jobbet.

Jag menar en sval sjö mot huden under ett kvällsdopp i kvällssolen.

Jag menar smattrandet mot fönstret när regnet öser ner och vattnar häcken så att jag slipper.

Jag menar den slumpmässiga skärmsläckaren som föreställer en pingvin, som du lovade att skicka till mig när du ville ge mig ett tecken.

Jag önskar att alla såg på livet som du gjorde. Något fantastiskt som man inte ska ta förgivet. Samtidigt så tror jag inte att du tänkte så, att det kunde ta slut. Kanske handlade det inte för dig så mycket om att inte ”ta det för givet” egentligen. Nej, det var nog kanske tvärtom, att du tog det förgivet, precis som jag. Att dagar, timmar och minuter rann ut som sanden i ett timglas, mer för dig än för någon annan. Men med ditt sätt att ta livet för givet, var det mer som en tacksamhet. Levnadsglädjen smälte ihop med tacksamheten över att bara få vara här.

En stund på jorden.

Tack livet för att jag får vara här. Tack för ynnesten att kunna ta förgivet det faktum, att jag tror att jag kommer att vara här – imorgon också.