Den som stannar kvar

Jag förstår att det måste vara svårt som anhörig eller som vän, att ha tålamod med någon som har psykisk ohälsa i flera år. Någon som låser in sig hemma och håller sig isolerad år efter år. Någon som alltid tackar nej till inbjudningar, någon som aldrig vill ses och någon som inte orkar svara i telefonen. Jag kan förstå att man tillslut på något plan börjar ”ge upp”. För vad är det man väntar på? Jag tror kanske inte ens att man ”ger upp” med flit. Tillslut börjar den här personen som alltid säger nej, bara att falla bort i glömska. Hon eller han är ju aldrig med. Aldrig närvarande. Känner man ens varandra längre? Vad betyder man för den här personen?

Ja jag vet inte. Jag har säkert varit på båda sidor om den här berättelsen. Men framförallt dom senaste åren har jag varit den med psykisk ohälsa. Den som inte klarat av att vara social, åka på fester, träffas eller höras. Jag har fått panik på tanken att vara social i flera timmar, dels för att jag har haft svårt att känna mig bra på det sociala, dels för att jag känt mig som en utomjording från en annan planet som alla stirrar på, och dels för att jag varit dränerad på energi i flera dagar efteråt. Ni som vet ni vet. Tröttheten man kämpar med efter en utmattning är inte något man tar lättvindigt. Tvärtom, det har byggts upp en rädsla inom mig, att tröttheten ska ta kål på mig. Därför har jag blivit ännu mer rädd för att hitta på saker.

Tillslut efter lång tid med heltidsvab och sjukskrivning klev jag på ett heltidsjobb. Heltid, alltså åtta timmar per dag sitter jag framför skärmen och vill leverera bra produkter till mina kunder. Det var lite som att gå från ingenting till att ge allt. Det fanns ingen tid över, och med det menar jag att det fanns ingen tid över där jag hade energi till någonting. Allt gick till att försöka hålla i ett heltidsjobb. Det fanns inte ens prat om att jag skulle orka vara en vän och träffas eller höras. Jag behövde återhämta mig all resterande tid.

Så ja, jag förstår att det måste vara svårt som anhörig eller som vän, att ha tålamod med någon som har psykisk ohälsa i flera år. Tillslut måste man känna sig nedprioriterad eller bortglömd. Men tyvärr så är det så det blir, och ger man upp så ger man upp. Det förändrar inte det faktum att psykisk ohälsa är psykisk ohälsa. Bär man på den så måste man försöka hålla ihop sig själv till varje pris. Om det innebär att människor ger upp, då är det så det är. Då får man vara den ensammaste i världen med sin psykiska ohälsa. För det går inte att ställa upp för andra, när man inte orkar vara en människa åt sig själv.

För jag tror att vi gör så gott vi kan. Jag kan bara se tillbaka på min egen resa, och inte förrän nu, med ett heltidsjobb under ett och ett halvt år, börjar jag släppa en aning på min isolering. Inte förrän nu börjar jag tacka ja till att ses ibland, om jag kan styra längden på aktiviteten själv. Inte förrän nu börjar jag tänka att jag kanske är en trevlig person som kan röra mig i sällskap av andra. Det är inte det att jag inte känner mig som en utomjording längre, för det gör jag. Jag känner mig som från en annan planet med allt som jag bär på. Allt det som jag tror står skrivet i mitt ansikte. Nej, för det är nog mer än känsla av att det är okej ändå. Det måste få vara okej att inte alla alltid förstår mig.

För dom som inte gav upp, dom älskar mig genuint oavsett. Precis så som jag är. Även om jag sagt nej hundra gånger, så tillslut säger jag kanske ja, och då betyder det allt ❤️