Fötterna på jorden, hjärtat i himlen.

Att vara dränerad på energi hela vägen till botten, är en av mina största rädslor vad gäller min egen hälsa.

Jag var totalt utmattad efter Annies död. I två års tid hade jag kämpat för att hålla min dotter vid liv. Vakat under nätterna, blivit väckt av vårdpersonal, haft konstant ångest för att inte tala om oron. Den ständiga oron. Och sen dog Annie och jag stod kvar med den stora frågeställningen ”hur överlever jag nu?”. I min värld känns det fullt rimligt att jag då totalkrashade ner i utbrändhet. Det var inte ens en vägg jag gick in i, det var ett berg. Som jag sen samtidigt skulle försöka klättra över. För att hitta en väg framåt. Ett liv framåt. Vilket jag också gjorde.

Trots utmattningen så började jag klättra upp för berget, bestämd över att leva ett normalt liv. Först letade jag efter en mening med mig själv och ett syfte med mitt liv. Jag försökte hjälpa andra i sorg innan jag sen började jobba heltid. Sen har jag jobbat heltid varje dag, oavsett vilket. Under perioder har jag tappat både meningen och syftet med mitt liv. Jag har varit dränerad på energi och tappat allt hopp. Ändå har jag fortsatt jobba, helt bestämd på att leva som ”alla andra”. Fortsatt framåt, helt bestämd på att ha ett liv som ”funkar”. Plötsligt en dag för några veckor sen, kunde jag inte längre få ihop mina egna tankar. Hjärnan slutade vara kapabel till att ta beslut och jag var förvirrad i alla uppgifter jag tog mig an. Jag slutade sova fast jag var dödstrött och jag tappade den där inre vägvisaren som jag försökt följa senaste åren. Plötsligt kunde jag inte vara mig själv eller leverera det jag skulle längre.

Och att vara dränerad på energi hela vägen till botten, är en av mina största rädslor vad gäller min egen hälsa. Jag är så rädd för att hamna där igen. Att stå där nedanför berget och veta att jag måste klättra hela vägen upp igen för att ha ett ”normalt” liv. Att varje dag är en kamp för hälsan. Jag är så trött på att kämpa för att må bra. Det är ett evigt krig varje dag. Ibland är det enda jag vill att krypa ihop och vara ledsen. Ibland vill jag bara glömma att jag lever. Att jag ständigt springer i det där ekorrhjulet som många gånger känns meningslöst. Att ständigt leta efter mitt varför. Efter Annie har jag landat med båda fötterna på jorden, men hjärtat är i himlen. Det är orimligt. Ändå kämpar jag med allt jag är värd för att hitta en balans i ett ”normalt” liv. Men vad är ett normalt liv? Jag vet inte ens vad jag kämpar för.

Så nu är jag nästan där igen. Jag rushar ner för berget just nu, på väg ner i rasande fart mot botten av berget. Jag blev sjukskriven på 50% och jag klamrar mig fast vid bergsväggen. För att jag vägrar börja om. Jag vägrar bli dränerad på all min energi. Isolerad hemma med ingenting annat än min trötthet och min sorg. Jag vägrar. Jag måste våga släppa in allt det där jobbiga. Sluta kämpa emot den psykiska ohälsan så mycket. Men det är verkligen lättare sagt än gjort.

Och att vara helt tömd på energi,
är min allra största rädsla,
vad gäller min egen hälsa.
För där på botten, är allting mörkt och tyst.
Inte ens genuin glädje ser ljuset där nere.
Och glädjen är det jag har,
att hålla fast vid.

Annars vore jag bara en robot.