Leva för två

Varning för starkt innehåll.

Jag skrev ett inlägg förra veckan om hur min största rädsla gällande min hälsa är att bli uttömd på energi. Men jag kom på en sak som skrämmer mig mer. Och det är att jag ska vilja dö.

Jag har upplevt det förut, efter Annies död. Det gick inte så långt att jag planerade suicid. Men jag kände mig fängslad mellan liv och död. Inte fullt levande, inte helt död. Fast någonstans mitt emellan. Det är ett fruktansvärt sätt att leva på. Eller, ett fruktansvärt sätt att ”överleva” på. Att bara existera i ett slags vakuum och hoppas att det ska ta slut av sig självt. Jag kunde inte ta mitt liv och lämna Leo JJ kvar. Men jag kunde inte heller fortsätta leva utan min Annie. Det var som om jag valde vilket av barnen jag skulle vara med. Nu förstår jag ju att det aldrig fanns något annat alternativ än att fortsätta, vilket jag är tacksam för idag. Men känslan, den där känslan av att inte vara levande men inte heller död, den vill jag aldrig uppleva igen.  Jag är rädd för att inte orka leva mer. För jag vill leva. Trots allt så vill jag må bra, jag vill ha bra hälsa och jag vill fortsätta leva mitt liv. Det finns så mycket kvar att uppleva. Så mycket som ska hända för Leo JJ, men också för mig. Jag måste hålla kvar vid den känslan. Vid livslusten.

Så egentligen är jag väl rädd för mig själv. Rädd för vad psykisk ohälsa kan göra med mig. Kanske för att jag har sett det i realtid. Kanske för att jag vet hur mörkt det är i det mörkaste. Kanske är det därför jag kämpar så hårt för hälsan.

För att jag önskar ingenting hellre
än att få känna genuin livsglädje
och längtan efter
att leva fullt ut
i mitt liv för två.