Döden bevarar

Jag minns allt.

Doften av sjukhus. Ångesten. Paniken. Din ångest. Din panik. Hur tiden rann ut. Hur varje sekund räknades. Hur jag stirrade på mätarna fast jag visste att du skulle dö. Sömnbristen. Smärtan.

Smärtan.
Smärtan.

Din smärta. Lufthungern. Dödsångesten. Smärtan i kroppen när den stängdes ner. Min smärta. Hur det satte sig i huden. Hur det satte sig som en förlamning fast med alla känslor på full kraft. Låst inom mig själv. Ingen väg ut.

Jag minns allt.
Hur en vecka, ”den sista veckan”, kändes så otroligt lång men aldrig lång nog. Så mycket ångest. ”Den sista veckan”. Innan ångesten förvandlades till sorg. Och skuld. Överlevnadssskuld. Varför levde jag? Skuld över vad jag lovat dig som inte kunnat hållas. ”Allt kommer bli bra”. Eller ”Du kommer sova och inte känna någonting”.

Illamåendet.
Illamåendet när Leo sa ”du kommer dö här Annie”. Han kanske var den enda som sa saker exakt så som dom var till dig.

Jag minns allt.

Hur minnet av mitt och ditt första ögonblick blev till sorg när vi hade vårt sista. När jag febrilt viskade att jag älskar dig så att du åtminstone skulle vara säker på det. Så att jag åtminstone skulle vara säker på att du visste det. Så att jag skulle hinna lätta på kärlekstrycket innan det inte längre skulle få chansen att nå ut.

Jag minns allt. Nedräkningen.
Nu räknar vi upp.
Inte dina födelsedagar, utan dina dödsdagar.
Vi räknar hur länge
du har varit död.
Hur länge jag har älskat dig
utan att kunna säga det till dig
så du hör.

Jag minns, allt.
Dina fingrar och tår. Mjukheten i din hud. Ditt smittande skratt. Din humor. Dig.

Dig, dig, dig.

För döden inte bara tar.
Döden bevarar också. Sparar.
En liten del av evigheten som alltid
förblir densamma.
Så vi räknar.
Hur länge du varit sparad i tiden.
Precis så, som du är.