Begravningen 11 december 2020

11 december 2020. Det var ingen vacker begravning. Eller var den det? Allt jag minns är att jag ville vara död och att jag la all min kraft på att inte skämma ut mig i kyrkan med att skrika rakt ut. Innan vi åkte ville jag kräkas och jag ville strunta i att åka dit. Jag kände mig utsatt och utstirrad och ville egentligen inte vara bland människor alls. Men nu blev jag tvungen att hälsa och tacka artigt till alla som beklagade min sorg. Alla som inte hade en jävla aning. Alla som ville vara snälla när jag inte var mottaglig för fem öre. Det var också pandemi och vi var uppdelade i grupper. Bara 20 personer fick vistas samtidigt i kyrkan. Så många som ville säga adjö till Annie som inte fick plats. Som inte fick komma. Jag kände skuld. Skuld över att ha behövt välja ut några enstaka. Samtidigt ville jag sitta där ensam. Jag ville vara ifred. Skrika lika högt som hjärtat smärtade. Jag ville lägga mig i fosterställning på golvet nedanför urnan. Nedanför hennes kropp som var aska. Jag ville lyssna på Johanna som sjöng Del av din värld och glömma allt annat. Jag ville, vara död.

Det var ingen vacker begravning. Eller så var den det. Det var smärtan inuti som inte var vacker. Eller så var den egentligen också det. Jag minns bara att allt gjorde så ont. Att mitt enda bränsle var starka lugnande mediciner medan Alle och Leo var mina ben. Att jag ogillade att alla skulle fram och prata med mig, när allt jag egentligen ville var att sörja min dotter ifred. Jag förundras fortfarande över att jag inte skrek högt.

För inuti skrek jag så högt
att inga andra ljud kom in.
Allt jag hörde var hjärtat som gick sönder om och om igen.
Allt jag hörde var räkneklockan som tickade upp, och ner.

För nu hade hon varit död i en hel månad.
Och hon skulle fortsätta vara död,
i så fruktansvärt lång tid.