TIDEN ÄR DET ENDA SOM MAN INTE ORKAR VÄNTA PÅ

Dag 1755.

Jag har försökt på så många olika sätt, att fylla det där gapande hålet inom mig. Filmer, serier, mat, shopping. Jag har bytt bostäder, köpt husbil, renoverat, isolerat.  Ingenting har fyllt ut hålet där min lilla människa en gång brukade finnas. Klandrar jag mig själv för alla tomma försök? Nej, det gör jag inte.

För såhär är det. Allt som har tagit mig små, små steg igenom den värsta sorgen har på ett eller annat sätt varit hjälpsamt. Det har inte tagit bort någon smärta, inte ens dämpat den, och absolut inte fyllt några hål. Men det sägs att tiden är det enda som läker våra sår och tiden är det enda som man inte orkar vänta på när världen rämnar under fötterna. Så vad jag än har gjort, och hur jag än har gjort det, för att fördriva lite (kanske bara en gnutta) av en tid som jag inte orkat leva i, så har det varit hjälpsamt. Har jag varit förvirrad? Ja. Disorienterad? Ja. Har jag vetat vad jag egentligen velat? Nej.

Och det har absolut inte fyllt ut hålet där min lilla människa en gång brukade finnas.

Men se på mig. Här sitter jag, nästan fem år senare, och undrar hur jag tog mig hit. Hur jag överlevde så här länge. Inte vet jag. Kanske inte för att jag köpte en tröja, flyttade in i en husbil, plöjde sju säsonger av Outlander, renoverade slut på alla mina besparingar. Eller kanske just därför.

För att jag aldrig slutar kämpa,
för att fylla ett hål,
som aldrig igen kan bli fyllt.