ETT LIV SOM ÄR MITT

Jag är en sökare. Jag söker inte efter lycka längre, och inte heller logik bakom saker som sker. Men kanske söker jag efter mening. Syfte. Att räknas. Att mitt liv ska räknas.

Med näsan i mina bokprojekt glömmer jag ibland, eller väljer, att inte lägga upp något här för att det här kontot gör mig lite förvirrad kring vem jag är. Här inne blev jag plötsligt så mycket sorg. Jag behövde andas lite. Jag behövde försöka se på allt utifrån. Vem är jag nu? Vem är jag här inne? När jag skriver vet jag exakt vem jag är. Min själ skriker efter att få skriva. Men vem är jag när sorgen efter mitt barn smält in i mig helt och hållet och inte längre är något som ligger som en hinna på utsidan? Vem är jag när jag inte längre vill lägga upp en bild på mitt döda barn för att jag hellre ser på bilder i min ensamhet (om ens alls)? Vem är jag när jag inte vill skriva mer om traumat? Om smärtan? Vem är jag, när inte änglammamma längre är det som definierar mig mest?

Annies liv och död blev hela mitt liv. Nu söker jag efter något annat. Något mer. Jag söker inte efter lycka längre, och inte heller logik bakom saker som sker. Men kanske söker jag efter mening. Syfte. Att räknas. Att mitt liv ska räknas.

Inte för er här inne. Inte för Annie. Inte för Leo. Inte för någon annan än för mig. Kanske loggade jag ut för att jag undrade om jag räcker till som bara mig. Som bara Sara. När sorgen har sjunkit in så djupt att andra, nya saker får formas och ta plats. Drömmar. Hopp. Och något som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle orka tänka på: en framtid. För vad händer egentligen sen, i boken om mitt liv? Vågar jag leva lite? Vågar jag vara, bara Sara? Vågar jag lita på att det finns ett syfte? En mening?

Jag kanske till och med vågar räkna högt,

när jag föreställer mig ett liv

som är mitt.